Jag har bestämt mig

Ryggen är lite, lite bättre nu. Jag kunde sitta upp och äta frukost idag, och jag klarade av att bära runt på N en stund när hon var ledsen och inte ville ligga ner. Det skär i mammahjärtat när hon gråter och jag inte kan lyfta henne, så det var väldigt skönt att kunna göra det. Jag har även klarat av att vara ute och gå med henne i någorlunda normal takt. Stor förbättring mot hur det var för några dagar sedan, med andra ord!

Och. Jag har fattat ett beslut. Igår ringde jag ortopeden jag träffade för några veckor sedan. Ringde med gråten i halsen. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Har ju återigen smärtor ner i vaden och höften, och så var det inte när jag träffade honom. Då såg ju allt ljust ut, smärtorna hade börjat avta, jag blev bara bättre och bättre. Så nu, när det här bakslaget kom, ringde jag honom. Frågade Vad ska jag göra? Ska det vara så här? Skulle det inte gå åt rätt håll nu? Självklart kunde han inte ge några svar. Men han sa "Du måste själv bestämma dig för om det är möjligt för dig att leva på det här sättet". Det är klart att det är MÖJLIGT...frågan är bara vilken livskvalitet jag ska ha. Han omformulerade sig. Sa "Du ska inte känna dig inskränkt av smärtan, gör du det så kanske du ska ta dig en funderare på en operation.". Nu blev jag klokare. Operation har inte ens varit ett alternativ innan, har jag uppfattat det som. Jag förstod ju inte, att det var upp till mig. Att det handlade om min livskvalitet snarare än hans vilja eller ovilja att operera mig. Nu förklarade han att operationen är liten. Att den inte kräver så lång rehabilitering. Men att det såklart alltid innebär risker, om än små, att opereras. Och att han absolut inte avråder från operation om det är så att jag vill ha det. Om jag inte blir bättre. Om smärtan stannar kvar och hindrar mig i mitt liv. För han tyckte att det här med livskvalitet, det är banne mig att kunna ta hand om och hålla i sitt barn. Och kan du inte det, då kan du ju inte vara lycklig? Som han sa. Som jag sa.

Så. Efter samtalet med honom har jag bestämt mig. Jag ska satsa ordentligt, på riktigt. Jag har ett liv att vinna tillbaka. Nu ska jag till en sjukgymnast som är specialist på ryggar, en som ortopeden har hänvisat mig till på Spine Center. Jag fick en tid redan nästa vecka. Jag ska ge det en ordentlig chans. Göra allt hon säger, alla övningar, precis så ofta som hon anvisar. Och jag ska göra det i en månad. Om jag inte har blivit bättre. Om det inte har vänt. I början på maj. Då ber jag om en operation. För nu känner jag att jag kan inte slösa mer tid. N växer så fort. Hon blir tyngre och mer krävande. Jag måste, jag VILL!!!, kunna ta hand om henne. Kunna vara föräldraledig med allt vad det innebär. Kryp på golv. Fika på stan. Lunch med andra mammor. Bus. Lek. Lyft. Hälsa på mormor. Jag har tidigare sagt att mitt mål är att vara helt återställd när augusti är slut. Det målet är kvar. Men en förbättring måste ha skett inom en månad. För jag vägrar. Att återgå till min isolerade värld bestående av lägenhetens väggar och liggande häng i soffan dygnet runt.

Kära skitrygg

Det onda vägrar att ge med sig, trots massor av vila och inga lyft överhuvudtaget på tre dagar. Börjat äta starka värktabletter igen, Celebra, och knaprar Alvedon vid sidan av det. Tog en promenad igår, och även om det gick så fick jag återigen gå med små, små steg och stanna då och då för att ryggen högg till och låste sig. Kan inte lyfta N och har värk som går ner i rumpan och vaden. Skit också. Känner att jag balanserar på gränsen till vad jag rent mentalt orkar med. Har verkligen försökt och kämpat i så många månader. Att inte tappa modet. Att fortsätta tro. Att jag ska bli frisk. Och precis när det hade börjar vända, när jag på riktigt började tänka att Nu går det åt rätt håll! Då. Ajabaja, säger ryggen. Inte glömma. Du är inte frisk. Nej, kära skitrygg. Inte en chans. Att jag glömmer. För du är så snabb på att påminna mig.

Sängläge

Jahopp. Here we go again. Sängliggandes hela dagen, ländryggen gör ont så fort jag tar längre steg än myrsteg och jag kan inte sitta upp. Tillbaka till att M får göra ALLT hemma, dock med det lilla tillägget "ta hand om bebis". Som tur var valde det lilla hjärtegrynet (bebis alltså, inte M) att vara på riktigt bra humör idag så hon nöjde sig med att vara hos mig i soffan i några timmar tills M kunde åka från jobbet. Lyfte henne till och från skötbordet en gång bara. Inte så skönt för ryggen. Fan. Vill inte hamna där IGEN! Inte nu. Det skulle ju vända nu! Eller så här - jag TÄNKER inte hamna där igen. Nu är det vila som gäller, och så lite lyft som möjligt. Därefter ska jag börja med mage och ryggträning. På efterkontrollen igår fick jag klartecken att börja med annan träning än bara promenader och knipövningar, och nu känner jag att det är bråttom att komma igång. N blir tyngre och tyngre, och jag MÅSTE ha muskler som stabiliserar ryggen. Annars kommer sådana här bakslag garanterat som fina små brev på posten. Inte okej. Nu, värktabletter och sova. Imorgon är en ny, förhoppningsvis mindre smärtsam, dag!

Bjussar på dagens finaste leende. Kan man bli annat än stjärnögd när man får ett sådant?! Älskade unge!

Bakslag

Så. Något hände idag. Skulle bara luta mig över soffan. Bar inte ens på något. Ryggen. Något kändes fel. Jag rätade på mig. Snabbt. Vad var det?! Kände paniken växa. Nytt diskbråck? Ryggskott? Ingenting? Under dagen växte sig det onda ondare. Strålar. Ner i höften. Vaden. Foten. Nu ligger jag igen. Kan inte lyfta. Inte sitta. Har ont. Dags för de starka tabletterna. Kanske går det onda över. Tills imorgon? Eller övermorgon? Om jag vilar.

Behov

Varit ute och gått i snålblåsten idag. Hu! Det är verkligen fortfarande vinter fortfarande. Började till och med att snöa när vi var ute.

N ligger och sover i vagnen ute i hallen, skönt. Passar på att lägga in alla kort i datorn och sortera i mappar. Gillar ordning och reda, och blir stressad när jag vet att det ligger en massa kort i mobilen och kameran. Dels ifall de "försvinner" - om man tappar bort kameran eller om mobilen blir stulen -, dels för att jag vill ha koll på dem. Så nu ligger de fint mappade i månadsordning. Ska försöka ladda över alla kort en gång i månaden, tänkte jag. Känns viktigt att ha koll på dem nu när lillan finns. Vill inte tappa bort något.

Ryggen har börjat göra sig påmind igen de senaste dagarna. Har hållt igång mycket. Lite för mycket. Som vanligt. Har så himla svårt att ta det lugnt, det är så mycket jag vill göra nu när jag äntligen kan röra på mig igen! Har ju skjutit upp hela mitt liv i ett halvår, ända sedan ryggen började krångla ordentligt i augusti förra året. Har verkligen ett gigantiskt uppdämt behov av att GÖRA saker. Träffa folk, promenera, städa, fixa, sortera, pyssla, laga mat, handla....you name it. Men det straffar sig snabbt. Har sjukt ont i vaden (ischias visar att den finns igen....) och lite högre upp i ryggen än där diskbråcket sitter. Gör mig alltid orolig när smärtan visar sig på nytt. Eller när den flyttar sig. Är så rädd att den ska bli värre igen. Eller att det ska uppstå försämringar eller nya diskbråck. Hemska tanke! Jag som precis har börjat dra ner på alla smärtsillande jag har stoppat i mig i ett halvår...nu äter jag bara Alvedon (den starka varianten). Tänkte jag skulle försöka hålla det så, vill ju verkligen inte stoppa i mig en massa nu när jag ammar lite också. Så OK, jag måste lyssna på min kropp. Imorgon har jag endast efterkontroll på MVC inbokat. Det får bli det enda jag gör, resten av dagen får vikas till så mycket vila det går att få. N, imorgon blir det soffhäng för oss!

Platt huvud och långa fingrar

BVC-besök idag. Lillan har gått upp nästan ett halvt kilo sedan senaste besöket för 2.5 veckor sedan! Hon närmar sig 5 kilo med stormsteg. Fattar inte att man kan växa så fort som små bebisar gör! Nu väger hon 4 930 gr och är 58 cm lång. Allt var bra i alla fall. Skönt. På något sätt är jag alltid lite, lite orolig varje gång vi går till BVC. Tänk om de upptäcker något som är galet? Tänk om hon inte växer som hon ska? Eller växer FÖR mycket? Men än så länge har allt sett jättebra ut. Skönt. Dock har hon tydligen blivit lite platt på ena sidan av huvudet (något jag inte ens har sett....). Vi ska försöka få henne att ligga mer på vänster sida för att det ska gå tillbaka. Det är sant, hon ligger faktiskt nästan alltid på höger sida av huvudet. Och tittar allra helst åt det hållet också. Stackarn, det har kanske att göra med att hennes kära mor låg på höger sida cirka 24 timmar om dygnet de sista tre månaderna som hon låg i magen. Lillan har inte haft en chans att lägga sig åt andra hållet. Men nu får det bli ändring på det. Platt huvud är ju inte så kul att ha när man blir stor...

Tog lite kort på hennes små händer igår när hon sov. Herregud, så söta de är! Och alldeles jättelånga fingrar...hon börjar knubba till sig lite nu i alla fall. I början såg det verkligen skrattretande ut - långa, otroligt smala fingrar och lika långa tår. Som bara spretade...gullungen!



Collingfingrarna

Konsumentansvaret...och att välja EKO

Jag tänker en hel del på det här med allas vårt konsumentansvar. Det har jag gjort och upprörts över många gånger förr, men tankarna kring det har ökat sedan N kom till världen. Plötsligt är det så mycket viktigare. Att värna. Att skydda. Att bereda för. En fin framtid. Och en del av det är ju att påverka vad vi i vår familj använder för produkter. Till exempel. Men det är svårt! Och det är lite det jag vill komma till, det jag upprörs över. Att vi har så mycket val idag, vi människor. När vi är konsumenter förväntas vi veta, eller ta reda på, vad som är bäst för Moder Jord, oss och våra små avkommor. I denna djungel av produkter, reklam och information. Jag vet ju att det inte hjälper att sura över att jag behöver lägga så mycket tid och kraft på att ta reda på saker och ting. Men jag tycker ändå att det är rätt hemskt att vi ska behöva lägga så mycket energi och tid, som vi kunde ha gjort annat med, på att söka information för att kunna fatta bra beslut när vi står där i matbutiken. Eller när vi ska köpa den där leksaken. Eller det där klädesplagget. Att vi inte bara kan lita till att producenterna tar sitt ansvar och ger oss all information lättillgängligt och begripligt, så att vi får möjligheten att välja det som är bäst utifrån ett miljöperspektiv, ett hälsoperspektiv och ett rättviseperspektiv. Och alla andra perspektiv man ska ha i åtanke när man konsumerar.

Men nu är det ju så. Gilla läget eller skit i det och sura. Kanske bäst att acceptera och gå vidare...konsumentansvaret är nog här för att stanna, oavsett vad jag tycker om det. Man får ju lägga sig på en nivå som passar en själv. Den egna tiden, viljan, plånboken, tron eller vad det nu är som påverkar vilka val man gör när man ska köpa något får styra varje person. Det viktigaste är trots allt att man gör rätt mot sig själv och gör så mycket man själv orkar med. Och när det känns övermäktigt (vilket jag kan tycka att det gör ibland när man väl börjar läsa på och klicka sig vidare på alla sidor på nätet som behandlar ämnet - herregud, jag måste byta ut ALLT hemma!) tänker jag att jag kan inte göra allt. Men gör jag lite, då har jag ändå gjort något. Och om vi alla gör lite, då blir det mycket tillslut.

Vill man lägga lite tid och kraft på att ta reda på saker och ting finns ju mycket information trots allt lättillgängligt idag. Många idéer och tankar har jag fått genom en av mina fina vänner som har en blogg där hon hon bland annat skriver en hel del om att handla ekologiskt. Bloggen heter Hemma hos Kikan och där finns inlägg om olika ekologiska och miljösmarta alternativ, till exempel om plastbantning, ekologiska tandborstar och ekologiskt smink. Hon ger ekotips och hon länkar till andra sidor och bloggar där man kan läsa mer om till exempel farlig plast, vad man kan göra för att få sitt hem mer fritt från kemikalier med mera. Någon Kikan kommer jag kanske aldrig att bli fullt ut, men jag tar små ministeg på vägen. Och jag tycker att hon är grym som verkligen tänker, och handlar, ekologiskt och miljösmart!

Från mormor till lilla N

Mamma skickade ett mejl till mig med en dikt till N. Jag tyckte att den var så fin att jag vill lägga den på blogggen. Så här är den. Lilla N, vi är många som älskar dig så otroligt mycket!

Till min älskade lilla N

Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet och Mozart ska skriva musiken. Du ska få ett hem som älskar dig. Du ska få sinne för humor. Och Strindbergs samlade verk. Och alla mina barnbarn. Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla allt slags väderlek. Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer. Du ska få ett liv som förlåter dig allt. Klar i tanken ska du vara. Och stark i känslan. Du ska få ha roligt. Allt detta står i hemförsäkringen. Du ska få vara i fred. Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin kommer att sluta hoppas. Du ska få ett modigt hjärta Och ett dristigt intellekt. Och ett gott omdöme. Den du litar på släpper inte din hand. Min julklapp till dig är att om du faller ska medmänniskorna glädjas åt att ta emot dig. Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa. En frisedel ska jag sända från min ensamhet. Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna.

Mammahäng

Hängde lite med några föräldralediga kollegor från jobbet igår. Lite lustigt, vi är fyra tjejer som fick knoddar nästan samtidigt, varav tre av oss sitter i samma korridor! Det var det ena "jag ska ha bebis"-beskedet efter det andra i lunchrummet i somras. Kul! Och jätteroligt att umgås med dem. I vilket fall, jag tänkte mycket på två saker efteråt:

1. Visst är det intressant hur man kan svetsas samman genom sina barn? Vi fyra har aldrig umgåtts innan, varken privat eller på jobbet. Möjligen ätit lunch tillsammans någon gång, men då alltid i sällskap med flera andra. Och nu, för att vi alla är i samma föräldraledighetssituation, träffas vi plötsligt på fritiden. Och inte bara det, utan HEMMA hos varandra. Och vi sitter och babblar bebisar och privatliv samtidigt som vi slänger fram brösten vid matbordet och ammar. Otroligt skum situation, egentligen. Men plötsligt så naturlig. Precis som att vi aldrig hade gjort annat och precis som att vi kände varandra sedan gammalt! I vanliga fall hade i alla fall jag varit väldigt mycket mer avvaktande innan jag bjöd hem en ny bekantskap. Och jag hade nog inte visat henne brösten mitt i lunchen heller...Hursomhelst, skumt eller ej, väldigt kul att lära känna tjejerna lite mer. Härligt med livet som ibland för oss människor närmare varandra. Bara genom att vara som det är. Livet, alltså.

2. Jag har väldigt mycket rehabilitering kvar...Jag har inte träffat några andra föräldralediga i hemmiljö förrän igår, alltså inte sedan min rygg kraschade. Och det blev så uppenbart. Hur o-bra den fortfarande är. Det som för de andra mammorna är normalt föräldrabeteende och lekbeteende kan jag inte göra. När deras bebisar gråter går de runt, runt och vaggar dem, när bebisarna vill leka ligger mammorna på golvet med dem och puffar på mobilerna i babygymmet eller hjälper dem att rulla runt, när bebisarna ska kläs på lyfter mammorna upp dem från golvet och när de ska in och ut i bilen är det inga problem för mammorna att bära bebis och babyskydd. Jag VET att jag inte är en sämre mamma för att jag inte kan göra allt detta. Och jag VET att jag har blivit mycket bättre efter förlossningen, att det fortsätter att gå framåt och att jag måste "skynda långsamt". Jag vet också att jag kan få massor av hjälp från alla snälla runtomkring, och för det är jag evigt tacksam. Men jag är så fruktansvärt trött på att behöva den hjälpen! Och det gör så ont i hjärtat när jag ser andra mammor göra det jag inte klarar. För jag vill ju också. Ligga på golvet och krypa. Och jag är så trött på att alltid tänka på att ha N i rätt höjd så att jag kan lyfta henne. Eller på att alltid behöva hjälp till och från bilen. Även om jag också är tacksam. För att jag överhuvudtaget kan bära henne, ta hand om henne, gå, köra bil, sitta upp. Oerhört tacksam! Tro aldrig något annat. Men jag är också sorgsen. Det är så långt kvar. Och efter dagar som igår. Undrar jag. Kommer jag någonsin att nå ända fram?

Om att ladda om

M kom hem tidigare från jobbet idag och tog med sig N ut på promenad. Skönt. Mår verkligen inte helt 100, och även om jag faktiskt fick sova riktigt bra i natt har jag ont i halsen och känner mig allmänt matt och yr. Skönt med några timmar utan bebis att passa upp på...upphör aldrig att förundras över att det lilla, lilla livet kan ta så mycket uppmärksamhet och tid. Särskilt när hon nu börjar vara vaken allt mer. Det är inte många minuter i taget hon tycker att det är okej att ligga för sig själv under eftermiddagen. Så, tar hon inte en en tupplur blir det med andra ord ingen dusch, eller i stort sett ens påklädning, för mamman. Med andra ord väldigt skönt sådana här dagar när M tar henne lite när han kommer hem, egentid hemma är numer i stort sett long gone! Det knäppa är dock att jag saknar ihjäl mig efter henne bara efter någon timme. Längtar efter att ta upp den lilla bebiskroppen i min famn, sniffa på hennes hår och hålla henne nära. Det går snabbt att ladda batterierna och börja längta när man är förälder, helt klart. Säkert ytterligare en sån sak som naturen har tänkt ut, lite finurligt sådär. Hursomhelst, nu har de varit ute i snart två timmar, så nu vill jag ha hem dem igen! Jag är redo för mer matning och blöjbyten.

Måndag

Trött, så trött. Lillskruttan vaknade 5 i morse, somnade om och vaknade igen lagom till att jag själv var på väg att somna om. Sedan låg hon hos mig från 7 och "pratade" och fäktade med sina små armar. Hon har massa ljud för sig, små tjut och joller. Verkligen hur gulligt som helst! Fast kanske inte just när man vill sova...så nu ska jag gör det. Sova, alltså. Har ont i halsen och är förkyld, hoppas på en bättre dag imorgon. Ska försöka komma ut en sväng, då brukar hon somna i vagnen och sova ett par timmar. Hade varit skönt, idag blev det inget alls av varken promenad eller eftermiddagslur. Det är ju första veckan som M jobbar nu också, märker att jag är ovan vid att vara själv med N. Allt tar mycket längre tid, och framförallt förstår jag inte hur jag själv ska hinna duscha, göra mig iordning, äta o s v. I alla fall inte utan att ha henne skrikandes i typ spjälsängen. Intressant hur andra lyckas...dela gärna med er av era knep!

Familj

Idag har vi varit och hälsat på pappa. Äntligen fick N träffa sin morfar! Det var mysigt, N visade sig från sin bästa sida och log och pratade massor. Morfar sjöng, och N lyssnade storögt. Härligt, äntligen någon i familjen som uppskattar hans sånginsatser och inte bara ber honom sluta...:-) På hemvägen åkte vi förbi mamma också. Hon såg pigg ut, även om hon hade ganska ont idag. Tror att det gjorde både henne och pappa gott att få gosa lite med N. Även lillebror F var med, han är så stolt när han får hålla henne. Tänk att en liten bebis kan vara så bedårande och hänförande! Hon är underbart välgörande för hela familjen och det är så skönt att se. Det behövs något positivt efter alla svårigheter alla har gått igenom.

Diskbråcksupdate

Så var det äntligen dags att träffa en expert! Igår var jag och pratade med en ortoped om mina diskbråck. Efter att under 1,5 års tid varit hänvisad till allmänläkare och förlossningsläkare (halvbra när det gäller ryggproblem). Vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Inte så mycket kanske. Men jag hade HOPPATS. På att ett mirakel skulle ske och jag skulle få en massa SVAR. Få höra att jag kommer att bli helt frisk. Snart. Och att om jag gör si eller så då kommer det aldrig att ske igen. Då kommer ryggen att hålla, då kommer smärtan inte tillbaka. Men egentligen visste jag nog. Att det inte skulle bli så. För det finns inga SVAR. Allt är olika för alla, man kan aldrig så noga veta. Det är ovanligt, men inte onormalt. Att ha ont under så lång tid som jag har haft. Och graviditeten gjorde ju att allt förvärrades. Precis som att jag stadigt har blivit bättre efter förlossningen. Men när jag blir helt bra, om någonsin, det vet man inte. Det enda jag kan göra är att träna det lilla jag kan just nu, d v s knipövningar och promenader, och se till att alltid hålla efter buk- och ryggmuskler i framtiden. För att ge ryggen stöd. Och hoppas att det hjälper. Men jag kommer alltid att ha en svag ländrygg som kommer att besvära mig ibland. Men bara jag läker. Och bara jag aldrig, aldrig mer får diskbråck. Så får det vara så. Men inte diskbråck igen! För det är verkligen det värsta jag har varit med om. Känner mig helt traumatiserad efter all smärta, de akuta sjukhusbesöken och efter att ha gått från aktiv och vältränad till stel och orörlig. Men nu är det i alla fall VÅR! Och jag ska promenera så in i! Och till hösten tänker jag vara helt frisk och smärtfri. Sådeså! Diskbråck, go to hell!

Det här med sömn

Sömn är så himla viktigt! En god natts sömn kan verkligen göra hela skillnaden. För hur världen ter sig, hur man orkar ta sig an problem som uppstår, hur man reagerar på andra människor. Vi har en bebis som gått från att sova helt fantastiskt bra till att sova rätt dåligt. Eller ja, hon sover okej. Men hon har börjat LÅTA. Ligger och gnyr, knorrar, smackar, vrider och vänder på sig. Vet inte om hon drömmer konstiga drömmar, har det jobbigt med magen eller vad det kan vara. Blir lite orolig. Dels över hur hon mår (fast jag tror nog egentligen att hon mår rätt bra, hon är ju pigg och oftast glad när hon är vaken), dels över hennes föräldrars sömn. Den har minskat markant den senaste veckan. Med Ms influensa som innebär omhändertagande av bebis på heltid, en rygg som börjat göra ondare igen på grund av överansträngning och max fyra timmars sömn på raken under fem nätter är jag nu på gränsen till zombie. Ska därför lägga mig nu, kvart över tio en lördag. Detta har aldrig hänt i världshistorien tidigare! Men får jag sova igen lite och bli människa igen är det lätt värt en tråkig lördagskväll. Så Godnatt (I hope!)!

Vår!

Jag sa ju det - det ÄR vår idag! Äntligen är skitvintern över, nu måste vi gå mot bättre och ljusare tider! På alla sätt och vis. Det önskar jag både mig själv och alla er andra som har haft en tuff vinter och höst. Ha en härlig helg, alla! :-)